Den första sovjetiska mobiltelefonen påminner lite om våra gamla telefonkiosker, fast såklart i mindre och mer passande format.
1953 fick en ung sovjetisk radioingenjör vid namn Leonid Kupriyanovich, nyutexaminerad från ”Bauman Moscow State Technical University,” sitt drömjobb.
Han kunde inte ens berätta för sin familj var, men fyra år senare var hans namn på allas läppar – han hade uppfunnit landets första mobiltelefon.
Första sovjetiska mobiltelefonen
Kupriyanovich presenterade sin uppfinning för allmänheten för första gången redan 1957.
Den experimentella modellen LK-1, liknade av förklarliga skäl inte de mobiler vi har idag.
Den vägde 3 kg och såg ut (likväl som vägde) mer som ett maffigt uppslagsverk, rapporterar RBTH.
Enheten hade en batteritid på cirka 24 timmar. Den kunde också laddas från ett bilbatteri.
Två antenner stack ut ur mobiltelefonen och samtal ringdes med klassisk nummerskiva, precis som en gammaldags fast telefon.
LK-1 var inte den första mobiltelefonen i världen. Redan 1946 erbjöd företaget AT&T Bell Laboratories hyrbilar med biltelefon i USA.
Tjänsten var dyr och kvaliteten på anslutningen var dassig, men det var 11 år innan Kupriyanovich visade upp sin telefon.
Kupriyanovich med sin telefon
Ändå blev människor i Sovjetunionen, isolerade när det gällde tillgång till information, förstummade av nyheterna om LK-1.
Bara ett år senare hade Kupriyanovich fulländat sin experimentella modell och lyckats minska vikten från 3 kg till bara 500 g.
Klassisk radiofon i USSR
Och 1961 vägde enheten, som ingenjören själv nu beskrev som en mobiltelefon, cirka 70 g.
Enligt sovjetisk press var enheterna tänkta att bli serieproducerade i stor skala.
Men i verkligheten visade sig saker och ting vara lite mer komplicerade.
Varför kom uppfinningen aldrig i produktion?
Den första sovjetiska mobiltelefonen kallades en ”radiofon” av goda skäl. Den baserades på radiokommunikation.
Enheten anslöts till en lokal telefonväxel via en basstation som kallas ATR (automatisk telefonradiostation).
Användaren av enheten kunde bara upprätta kontakt om han befann sig inom 20-30 km från en ATR.
Anslutningen gjordes i etern med en sändare och mottagare med fast frekvens.
Det berömda patentet
Men det var nu problemen hopade sig, det innebar att det behövdes en individuell radiokanal för varje radiotelefon.
Även om man tagit frekvenser från civila tjänster (polis, ambulans, brandkår) skulle det bara ha funnits ett mycket begränsat antal kanaler då etern var begränsad.
Med andra ord var Kupriyanovichs ”mobiltelefon” olämplig för masskommunikation.
Det fanns heller ingen infrastruktur på plats, förutom vissa experimentella installationer.
Partieliten var under dessa år nöjda med Altai-kommunikationssystemet som installerats i officiella fordon, och snart glömdes uppfinningen bort.
Men Kupriyanovich tappade inte modet och bytte fokus till att utveckla medicinsk utrustning, där han fick viss framgång.
