Suezkanalen har fått världens alla blickar på sig sedan det Japanska containerfartyget ”Ever Given” strandade och proppade igen all sjöfart.
Men hur började historien om den berömda kanalen och när blev den klar, det ska vi kolla närmare på nu.
Suezkanalen och tidigare kanaler under antiken
Kanalen går mellan Medelhavet och Röda havet och möjliggör för fartyg att färdas mellan Europa och Asien utan att behöva segla runt Afrika.
Frågan om att skapa en segelbar förbindelse mellan Medelhavet och Röda havet är inget modernt påfund, en första kanal kan ha byggts redan under 1800-talet f.Kr, då farao Senusret II styrde riket.
Det främsta skälet var att underlätta handel med landet Punt i Östafrika. Men Senusrets kanal övergavs och slammade igen.
Den antika kanalen
Under det tolfte århundradet f.Kr., under faraonerna Seti I och hans son Ramses II vet man att en kanal var i bruk.
Den gick från Nilen nära Bubastis till sjön Timsah och sedan vidare mot Röda havet, man ville möjliggöra förflyttningar av egyptiska flottor mellan de båda haven, men kanalbygget försummades dock och förföll.
Den grekiske historikern Herodotos beskriver hur farao Necho II (609–594 f.Kr.) återupptog planerna och påbörjade en ny kanal mellan Nilen och Röda havet.
Kanalbygget kostade tusentals människoliv och avbröts, men återupptogs sedan och fullbordades av den persiske kungen Dareios I (520 f.Kr.–485 f.Kr.) cirka 100 år senare.
Dareios lät dokumentera kanalbygget med steninskriptioner som har överlevt till nutiden.
Kanalen uppges ha varit 60 km lång, 12 m djup och 30 m bred. Kanalen underhölls och förbättrades därefter betydligt av ptoleméer och romare.
Det var dock återkommande problem med att kanalen tenderade att fyllas igen av slam och sand, den förföll tidvis helt och var exempelvis ofarbar på Kleopatras tid.
Efter hennes tid satte den romerske kejsaren Augustus kanalen i ordning, och kejsar Trajanus lät bygga en delvis ny sträckning av kanalen, som hade en annan dragning ut till Röda Havet.
Kanalen var då känd under namnet ’’Trajanus flod’’, Amnis Traianus.
En sista återuppbyggnad skedde på 600-talet e.Kr sedan araberna erövrat Egypten, men kanalen förföll under det efterföljande århundradet och stängdes permanent under kalifen Al-Mansur (712 – 775 e.Kr).
Den var sammanlagt i bruk i närmare ettusen år, och det dröjde därefter mer än tusen år innan det på nytt skulle finnas en sjöväg från Medelhavet till Röda Havet och vidare österut.
Nu föds idén om en ny kanal
Idén att på nytt bygga en kanal framfördes först av den franske diplomaten Ferdinand de Lesseps som var stationerad i Egypten.
Ferdinand de Lesseps
Han erhöll en koncession från den egyptiske vicekungen Said Pascha för ett kanalbygge i november 1854, och ett par år senare bildades ”Compagnie Universelle du canal Maritime de Suez”, för att driva projektet.
De tekniska planerna togs fram av österrikiske ingenjören Alois Negrelli och bygget påbörjades i april 1859 och pågick i cirka 10 år.
Arbetet med Suezkanalen har påbörjats
Första skeppet färdades genom kanalen 17 februari 1867, en resa som tog cirka två dagar, men den officiella invigningen av kanalen hölls 16 till 17 november 1869 under ledning av franska kejsarinnan Eugénie.
Första kanalfärden 1867
Byggandet av Suezkanalen krävde insatser av 1,5 miljoner människor och 120 000 till 125 000 arbetare beräknas ha dött under arbetets gång, en stor del av kolera.
Kostnaderna för projektet tros ha varit cirka 19 miljoner pund Sterling, varav cirka 13 miljoner införskaffades genom att sälja aktier i kanalbolaget.
Detta bolag, som ägdes gemensamt av Frankrike och Egypten, skulle enligt koncessionen sköta driften av kanalen och erhålla inkomsterna från detta men till slut överlämna den till Egypten år 1968.
Kanalen fick omedelbart en dramatisk effekt på världshandeln, och påskyndade den europeiska koloniseringen av speciellt östra Afrika.
Britterna började 1875 köpa överblivna osålda aktier i kanalbolaget för sammanlagt 3,5 miljoner pund sterling.
Men då Egyptens Ismail Pascha behövde pengar för att betala skulder köpte de även Egyptens del i kanalbolaget.
De kom därvid att äga cirka 44 procent av aktierna. För att försvara sina intressen tog brittiska trupper kontrollen över området 1882, som de behöll fram till 1952.
Efter Egyptens självständighet
Fram till sommaren 1956 hade alla brittiska trupper lämnat området, och den 26 juli 1956 nationaliserade Egyptens president Gamal Abdel Nasser kanalen, vilket ledde till Suezkrisen.
På initiativ av den brittiska premiärministern Anthony Eden försökte man därefter på olika sätt att förhindra det egyptiska försöket att driva kanalen i egen regi.
Då sabotaget misslyckades, gjordes på franskt initiativ en hemlig överenskommelse mellan Storbritannien, Frankrike och Israel.
Överenskommelsen gick ut på att Israel skulle invadera Sinai och de två andra länderna skulle med detta ”hot mot kanalen” som förevändning intervenera.
Med tanke på uppgörelsens karaktär är det förståeligt att Eden oroade sig för att avtalet var skriftligt.
Israel anföll och britterna landsatte enligt planen drygt 600 fallskärmsjägare i Port Said, där de möttes av överraskande hårt motstånd.
Hela operationen blev ett fiasko, då Egypten spärrade av kanalen genom att sänka flera fartyg i den, och USA tog ställning mot ockupationen.
Eisenhower blev rasande för att Eden inte informerat honom och för att han visste att orsaken till tystnaden var att USA aldrig hade godkänt en sådan aktion.
Efter agerande i FN godkändes egyptiernas anspråk på kanalen, och koalitionen tvingades överlämna kontrollen till den nyupprättade FN-styrkan UNEF.
Under Suezkriget var kanalen stängd i flera månader. Krisens upplösning tvingade Anthony Eden att avgå som brittisk premiärminister.
Efter sexdagarskriget 1967, och Israels ockupation av Sinaihalvön, stängdes kanalen på nytt och flera fartyg, däribland två svenska fraktfartyg, blev inlåsta i Stora Bittersjön i åtta år.
Först efter att vapenvila undertecknats mellan Israel och Egypten 1974, och efter omkring ett års uppröjningsarbete öppnades kanalen igen 5 juni 1975.
Kanalen går från Port Said vid Medelhavet i norr till Suez vid Röda havet i söder och är 163 kilometer lång, vilket gör den till världens längsta kanal för stora fartyg.
Kartdiagram över Suezkanalen
Kanalen passerar på sin väg genom flera sjöar, varav de största är de båda Bittersjöarna.
Parallellt med den egentliga kanalen går en mindre sötvattenskanal som får sitt vatten från Nilen och som används för områdets vattenförsörjning.
Kanalens längd är ca 163 km, bredden vid ytan 100 till 135 m. Den klarar fartyg med upp till 16 meters djupgående.
Det finns planer att fördjupa kanalen så att man skulle klara fartyg med upp till 22 meters djupgående, vilket skulle göra det möjligt för supertankers att passera kanalen.
Idag kan sådana fartyg passera genom att tömma ur en del av sin last till kanalägda båtar och sedan fylla tillbaka den i andra änden.
Ungefär 15 000 fartyg passerar kanalen varje år, vilket utgör 14 procent av världens sjöfart. En resa tar mellan 11 och 16 timmar.
En delsträcka av Suezkanalen har utvidgats med en 37 kilometer lång ny kanal som löper som ytterligare en fil parallellt med den befintliga.
Utvidgningen av Suezkanalen
Dessutom har 35 kilometer av den gamla kanalen breddats och fördjupats.
Projektet, som inleddes 2014, innebar att 258,8 miljoner kubikmeter muddermassor pumpades upp och 250 miljoner kubikmeter jord grävdes bort.
Nya Suezkanalen invigdes 6 augusti 2015 efter 12 månaders arbete och förväntas fördubbla kanalens kapacitet.
Med utbyggnaden kan fartyg passera kanalen i båda riktningarna i den norra delen samtidigt – och väntetiden minskas från tidigare 8-11 timmar till tre timmar.
Introbild – Image by hectorgalarza from Pixabay
