TV-fria onsdagar
Image from Pixabay

Sveriges TV-historia och varför man nästan hade helt TV-fria onsdagar…….

Sveriges TV-historia är en resa med många klassiska ögonblick, samt det märkliga beslutet om att ha TV-fria onsdagar.

I Sverige visades tv första gången 1930 på Svensk Filmindustris biograf Röda Kvarn i centrala Stockholm.

December 1935, visade Stockholms-Tidningens kontor vid Slussen i Stockholm och Dagens Nyheters kontor vid S:t Eriksplan ”synradion”.

Utsändningarna ordnades av Svenska Radioaktiebolaget (SRA/Radiola) på Kungsholmen i Stockholm.

I november 1938 visade Stockholms-Tidningen i samarbete med Svenska Philips ”levande fjärrbild med ljud” på Kungsgatan i Stockholm.

Det regerande partiet Socialdemokraterna ansåg frågan om Television som lågt prioriterad.

Det mynnade så småningom ut 1944 i att ”Telegrafstyrelsen skulle följa den tekniska utvecklingen och Radiotjänst den programmässiga”.

1946 reste två assistenter Björn Nilsson och Hans Werthén vid (KTH) till USA för att studera televisionens ståndpunkter och framtidsmöjligheter.

När de kom hem konstaterade de att ”Tiden nu får anses mogen att även i Sverige börja bearbeta olika sidor av televisionstekniken”.

År 1950 direktsändes Nobelprisutdelningen i Stockholms Konserthus den 10 december för första gången i television.

Stockholms Konserthus den 10 december 1950

Stockholms Konserthus den 10 december 1950.
Svenska Dagbladet / Kjellström, John (Pressfotograf), CC BY 4.0, via Wikimedia Commons

Sändningen räknas som televisionens första praktiska framträdande i Sverige.

Redan några dagar innan kom några tekniker från Radio Corporation of America (RCA) med den nödvändiga utrustningen.

Nobelprisutdelningen visades sedan på monitor och filmduk för en utvald publik i Konserthuset.

1950-1956: Försökssändningar från KTH

Hösten 1950 inledde den av Telegrafstyrelsen skapade Televisionsforskningsnämnden försökssändningar med TV-sändningar från KTH på onsdagar.

Dessa nådde cirka 300 amatörbyggda mottagare med en täckningsradie av 50 km under goda förhållanden.

Finansiering kom från Ericsson, Försvarets forskningsanstalt, Telegrafstyrelsen och KTH.

Ledningen hos Telegrafverket var i motsats till Radiotjänst och Tidningsutgivarna öppen för såväl reklamfinansiering som mottagaravgifter.

1951 tillsatte regeringen en utredning som fick öknamnet ”televisionsfördröjningskommittén”.

1954 genomfördes en vecka med film trots motstånd från Sandrews för att denne befarade minskade biografintäkter.

Samt en massa program som sponsrades av olika organisationer och företag.

Detta satte sedan fart på andra krafter som ville ha en licensbaserad och statligt styrd television.

1956-1969: Officiell start och de första åren

Den officiella starten av TV-sändningar i Sverige ägde rum 1956 med analog televisionsteknik.

TV-sändningar hade dock kunnat tas emot från Danmark sedan den 2 oktober 1951 då de danska provsändningarna startade.

De permanenta dagliga danska TV-sändningarna inleddes 1954.

Svenska TV-sändningar inleddes i mindre skala samma år, den 29 oktober 1954 med programmet En skål för televisionen.

Programledare var Lennart Hyland. Radiotjänst hade då fått tillstånd att göra provsändningar mellan 1 september 1954 och 30 maj 1955.

Det fanns ett motstånd mot televisionen bland de svenska politikerna, särskilt i det regeringsbildande socialdemokratiska partiet.

Men i och med att sändningarna kom igång 1954 minskade detta motstånd successivt.

TV-sändningar kunde nu officiellt inledas av Radiotjänst den 15 september 1956 med programmet ”Sigge slår på stora trumman”.

Televisionen skulle vara reklamfri och finansieras genom licensavgifter.

Antalet TV-licenser växte snabbt, och inför fotbolls-VM 1958 i Sverige började TV bli en vanlig apparat i de svenska hemmen.

1957 inleddes reguljära sändningar och Radiotjänst bytte namn till Sveriges Radio, som sänt radio i Sverige sedan 1925.

Typ TV-fria onsdagar

TV-fria onsdagar
Inte mycket att kika på. Bild: UNT

1960–1961 gjordes ett försök med en (i stort sett) TV-fri dag i veckan, med målsättningen att göra den tidiga televisionens motståndare lite mindre kritiska.

Ett och ett halvt år varade försöket, som genomfördes på onsdagar.

1969-1987: Två public service-kanaler och färg-TV

Under slutet av 1960-talet diskuterades frågan om en andra TV-kanal flitigt.

Näringslivet och de borgerliga ville att den nya kanalen skulle finansieras av reklam för att garantera konkurrensen.

Socialdemokraterna ville dock att även den andra TV-kanalen skulle vara reklamfri och drivas av Sveriges Radio, främst med tanke på dagstidningarnas annonsförsäljning.

Så blev det. Den 5 december 1969 startade TV2 och den första TV-kanalen fick därför namnet TV1.

Dessa två kanaler skulle konkurrera även om de tillhörde samma företag. TV2 fick omgående stämpeln ”vänstervriden”, vilket inte heller dementerades.

Modeller man minns

TV-apparater
Image by Marketing-ASS from Pixabay

TV2:s satsningar på program om ”vanliga människor på deras vanliga arbetsplatser” blev dock ett fiasko.

Endast barnredaktionen och de regionala sändningarna (som bara sändes i fyra områden , Sydnytt, Västnytt, Östnytt och Nordnytt.

Resten av TV2-tittarna fick istället bara se en klocka mellan kl 19.20 och 19.30.)

Senare sändes de fyra regionala programmen omväxlande i resten av Sverige.

Först i slutet av 1980-talet fick statstelevisionen regionala nyheter över hela Sverige.

TV1 körde vidare i liknande stil som före 1969. Lördagskvällar gällde något av Lennart Hylands program, 21 med Arne Weise eller Tiotusenkronorsfrågan.

Amerikanska deckare som Columbo, Kojak och Baretta sändes ursprungligen enbart i TV1, men från mitten av 1970-talet började de båda kanalerna allt mer likna varandra.

Noterbart var också den korta sändningstiden, hela året startade sändningarna först vid 17.30-tiden med barnprogram.

Och vardagar släcktes båda kanalerna kring kl 22. Licenspengarna användes huvudsakligen till egna mycket dyra produktioner.

Vissa av dem har visats senare, till exempel Raskens, annat har mer eller mindre glömts.

Färg-TV-sändningar inleddes officiellt den 1 april 1970. De första färgsändningarna skedde dock redan 1967.

Sveriges första testbild i färg

Sveriges första testbild i färg
Andersw2, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

1970 inleddes även testsändningar av regional television genom starten av Sydnytt för Skåne.

Senare startade Nordnytt för Norrlandslänen, som delades upp i Nordnytt för Västerbottens och Norrbottens län och Mittnytt för de övriga 1972 då även Västnytt från Göteborg startade.

Under 1980-talet skulle de regionala sändningarna komma att täcka hela landet genom start av Östnytt (1980), Smålandsnytt (1983), Tvärsnytt (1986) och slutligen ABC för Stockholms och Uppsala län som startade 1987.

1987-: Public Service-monopolet bryts

Sverige hade länge enbart två TV-kanaler som båda kom från Sveriges Radio/Sveriges Television.

Detta monopol började brytas upp när kabel-TV-nät lanserades 1983.

Under slutet av 1980-talet började kabelnäten i större utsträckning lägga till andra kanaler än SVT:s.

Kabelnäten sände flera utländska kanaler som de tog emot via satellit, och kommersiell TV i Sverige blev ett faktum.

Den 31 december 1987 inledde Kinnevik sina sändningar av TV3 som sände program på de skandinaviska språken.

Sändningarna skedde via satellit från London för att kringgå skandinavisk lagstiftning.

Ytterligare en svenskspråkig reklamfinansierad kanal, Nordic Channel, började sända 1989, som sedermera bytte namn till Kanal 5.

Tänk att vi haft ”TV-fria onsdagar”

TV-fria onsdagar
Image from Pixabay

Under slutet av 1980-talet startades också betal-TV-kanalerna Filmnet, TV1000 och SF Succé som sände till Sverige (TV1000 och SF Succé gick samman 1991).

TV4 startade sina sändningar den 15 september 1990. Man hade uttalade höga publicistiska ambitioner och startade bland annat ett nyhetsprogram.

TV4`s Nyheter skulle konkurrera med den då dominerande Rapport i TV2 och Aktuellt i Kanal 1.

I och med den ökade tillgången till utländska kanaler via kabel och satellit återkom debatten om huruvida marksänd kommersiell television skulle införas.

Olika modeller för detta diskuterades, vilket mynnade ut i att ett nationellt nät skulle upplåtas åt en privat TV-kanal.

Hösten 1991 skulle beslut fattas om att en tredje kanal skulle sända i marknätet.

En jämn strid stod mellan TV3 och TV4 om den nya kanalen. Denna vanns till slut av TV4.

I TV4:s tillstånd stod det bland annat att man skulle upplåta sändningsutrymme i kanalen till tjugo regionala programbolag (vilket senare blev enbart sexton).

På så vis hade Sverige två nät av regionala TV-sändningar, det i TV4 och det tidigare i TV2. SVT:s regioner utökades genom delning av Mittnytt-regionen till Gävledala och Mittnytt.

Att TV4 fick monopol på marksänd kommersiell TV gav kanalen en konkurrensfördel gentemot TV3.

1992 introducerade TV4 daglig TV-morgonprogram i Sverige genom programmet Gomorron, senare Nyhetsmorgon. SVT följde efter med morgonsändningar från Rapport 1993.

1994 gick TV4 om TV2 och blev Sveriges mest sedda TV-kanal.

TV3 blev därmed näst mest sedda kommersiella kanal medan Kanal 5 kom att etablera sig som den tredje största kommersiella kanalen.

Under 1990-talet startades ytterligare svenska kanaler. Kinnevik startade ZTV 1992 och TV6 1994. Andra kanaler var TV 21 (start 1993) och TV8 (1997).